I svärmors kryddskåp

hittar man hennes saltkar, femtiotalstekoppen Prick från Gefle. Den stilrena AU-modellen (av Percy, ni minns?) har fått dekor av Helmer Ringström, en annan av Gefles stora formgivare.

Måttsatser är för min svärmor främmande, och visst är det sympatiskt att en tesked salt verkligen mäts upp med - en tesked.



I bakgrunden står Salte Peter på bryggan framför skeppet Ada, saltströare ur serien Vår lilla stad av Anita Nylund, från Jie keramik. Öppna gärna länken och ta en titt på de andra delarna i serien.

Krappesvare

Så här ser utsikten ut från stugan. Man måste över de liggande drakarna för att komma ut på kalfjället. Akvarellen fick vi av konstnären Kaj Holm som en gång lånade vår stuga.

Nostalgikoppar

Nu är jag tillbaka i civilisationen, men tänker ändå visa en till stugkopp, den som har flest minnen knutna till sig. De här kopparna hade vi hemma när jag gick i skolan. De matchade vårt kök så bra.

När jag och mamma hade sommarlov, innan pappas semester hade börjat, fikade vi ute så ofta det gick. Brickan dukades och så tog vi var sin tidning under armen, Kalle Anka och Året runt. Och om vädret var väldigt vackert tog vi på oss våra hilkor och träskor och cyklade till badstranden. Fikat låg i cykelkorgen, och två bra böcker. Och en av dessa koppar.

Emaljerat 70-tal

Vi äter en lång frukost i väntan på att det ska bli lite mildare ute, välling eller varm choklad i lämplig emaljerad mugg.

Rosor

Tillbaka i stugan, efter dagens utflykt, vilar vi oss lite inför kvällens åkning i backen här utanför. Men dessförinnan ska vi ha kaffe och tårta.

Till fjälls

Nu åker jag till fjällstugan med min familj som längtar efter de vita vidderna, skidturerna och pimpelfisket lika mycket som efter kokkaffet, spelkvällarna och kamineldandet i stugan. Vi kommer att fira Tores 9-årsdag där. Det tror jag blir fint. Trots den dåliga kvalitén på mina mobilbilder så kommer jag att försöka göra ett mobilinlägg om stugans hemtrevliga kaffekoppar. Vi hörs!

Fallande löv

Jag köpte Änglamark-kaffe, mest för de fina fallande löven av Stig Lindberg. Muggarna tog slut innan jag hann vara med, men servetter köpte jag, på Konsum i Jörn, faktiskt. Kaffet är inte det godaste, men det är ju trevligt att det är miljö- och rättvisemärkt.

Stig Lindberg ritade Fallande löv under den tid som KF ägde Gustavsbergsfabriken, så det är därför det tas upp till 110-årsjubiléet.

Grön Anna

Jag testar att blogga från mobilen. Om det funkar bra så skickar jag en stugbild till helgen. Bilden visar Gröna Annas tekoppar.

Förhoppningar

Förra veckan blev min koppblogg officiell. Nyheten spreds från mun till mun och jag fick mängder med (nåja, fyra eller fem) nya läsare. Och några trevliga förslag. Jag ser verkligen fram emot de där kafferepen och skåpvisningarna. Inte för att jag inte har koppar så det räcker till mina inlägg, utan för att jag ska få titta på, hålla i och fotografera för mig nytt porslin. Och träffa mina vänner, förstås, och kanske lära känna några nya!

Bilden tog jag när sotaren skulle komma och jag plockat undan från spegelbyrån invid kakelugnen. De två figurinerna har jag ärvt och ju mer jag bejakar min romantiska sida, desto mer tycker jag om dem. Det är väl överflödigt att säga att jag som barn älskade dem.

Rysk kopp

Vad jag inte köpte:

Bavaria i två färger, en gul och en turkos. Och guld.

Vad jag köpte:

Rysk kopp med tillhörande assiett. Vitt reliefmönster. Och guld.

Ibland undrar jag vad det är jag faller för hos en kopp. Jag föredrar oftast enkla mönster framför alltför detaljrika. Men ibland kommer den där flickan som lekte prinsessa fram ur sin slummer och kan inte motstå guld och krusiduller. Så jag köpte två av de vita. Och om någon likasinnad kommer på besök så säg till - så tar vi var sin guldkant.

Grön Anna

Efter skidturen smakade kaffet och bullarna extra gott. Här sitter jag och väntar på att kaffekokaren ska snarka färdigt så att svärfar ska kunna hälla upp en kopp rykande hett.

Den här upplagan av Grön Anna kom på 1960-talet när Rörstrand återupptog mönstret, men det har anor från slutet av 1800-talet då det faktiskt från början var blått.

Förr

Min svärmor känner mig. Hon rensar skåp och hyllor inför en eventuell framtida flytt, men vet precis vad hon ska spara åt mig. I dag fick jag två böcker. Recepten kanske jag inte får någon användning för, men bilderna är fantastiska.


I den här boken får man dukningstips. För kaffet med syjuntan föreslås denna dukning i vardagsrummet. Man ombeds notera den fina kontrasten mellan det blåvita porslinet och den orangefärgade soffan. Porslinet är Mon Amie, förresten, kaffeservisen.


Några sidor längre fram får man lära sig att göra de blå servettblommorna som ligger under ljusen. Det kanske är något för mig!

Böckerna heter Goda ugnsrätter (1957) och Dukning och servettvikning (1969), båda från ICA-förlaget.

Det finns hopp om vår

Den här turkosblå krukan har jag fått av min svärmor. Hon kämpade för att få den i en bodelning, för att hon ville att jag skulle ha den. Och jag ville inget hellre!

Krukan är märkt endast med "13/14", och tyvärr kan jag inte säga något om dess ursprung. Och just nu tänker jag inte bekymra mig om det för jag ska ut och skotta snö, för vet ni vad - det snöar!

Solen

gör skuggfigurer


och vattenblänk genom våra gamla fönsterglas

och belyser en fågel i blått och guld.

Ann

Från kaffekoppar är steget inte långt till blomkrukor. Den här lär heta Ann och vara tillverkad av Upsala-Ekeby.

Det är inte ofta krukfatet följer med när man köper en gammal kruka, men jag hittade en gång en hel trave, och visst är det stiligare än att ha ett kaffefat. Fast kaffefat är väldigt charmigt.

Här är min andra kruka i samma modell. Den är en storlek mindre.

Pappersmuggar

Se så fina pappersmuggar vi hade när vi byggde vår stuga 1973. De får mig att tänka på en Stig Lindberg-mugg som jag förärades en planta i för ett par år sedan. Smart drag av McDonald's.

En annan rolig sak med den här bilden är min tröja. Jag har som vuxen köpt en ganska exakt likadan (från Vila), brun och rosabeige, fast utan knappar i sprundet. Helt omedveten (undermedveten?) om att jag haft en som barn.

Jag kan inte låta bli att även visa den här bilden på mig i min härliga trikåtröja. Den måste vara tagen efter något av slagsmålen med min jämnåriga kusin (hon i röda hättan).

Medicinalranka

Visst är de vackra, läkeväxterna på Stig Lindbergs Medicinalranka, porslinet som han formgav åt Landstinget. Och de har så fina namn, eller vad sägs om träjon, slåttergubbe, stensöta och brakved? Porslinet finns även med brun dekor, faktiskt väldigt snyggt det också.

Jag kan tänka mig att det står någon kopp här och där på olika institutioner och jag tycker att Joanna kan känna sig lyckligt lottad som fått så fina koppar.

Lillemor och Hjärtdjur

Jag tänkte på det grafiska i barockslingorna på Annika Lyths omslag och tog fram Lillemor. En kopp med svällande former hade också gått fint. Men vem tänker egentligen på vad man dricker ur när man är i litteraturens värld?

Jag undrar hur motivet till omslaget valdes. Det är ju inte direkt någon frodig livsglädje i boken. Ska bladslingorna visa på livskraften som de s.k. hjärtdjuren symboliserar, kanske? Eller ska det bara matcha de andra omslagen i Bonnier pockets Müller-serie? Här har ni i alla fall en dikt av Gellu Naum som är central för huvudpersonerna i boken:

Alla hade en vän i varje litet moln

så är det helt enkelt med vänner

när världen är full av skräck

även min mor sade att det var helt normalt

vänner kommer inte i fråga

tänk på mer seriösa ting

Hjärtdjur

När jag betraktar bokomslag så slår det mig ibland hur bra det matchar ett visst porslin. Vilken kopp tror ni jag valde när jag skulle ta mig en kopp te till läsningen av Hjärtdjur av Herta Müller?

Vad tycker du?