Kakor och nostalgi

Jag har upptäckt en ny blogg som jag tror tilltalar alla som älskar att fika, baka och drömma om hur det var förr. En nutida Anna bakar ur sin bortgångna mormor Annas receptbok. Inläggen illustreras inte bara av bilder på bakverken utan också av gamla fotografier (med tillhörande bildtext) som har någon anknytning till recepten. Bloggen heter Anna & Anna. Följ länken vetja!

Bilden har jag lånat från bloggen Anna & Anna.

Inspiration

fick jag av den här tepåsen. Visst tror ni att mönstret skulle göra sig finfint på en kudde? Ylle, den rödbruna färgen, korsstygn, ja det skulle jag genast sätta igång med om jag inte hade en del andra projekt på gång.

Marks mugg

Nu börjar serien Koppar på jobbet som jag klurat på ett tag. Jag har inte kommit mig för att börja, har inte haft någon kamera tillgänglig, men när Ann Charlott nu inhandlat denna mugg så kom jag igång.

Marc Levengood står bakom muggen tillsammans med East Street Tatoo. Den är tillverkad av Höganäs Keramik i samarbete med Unicef och kom förra våren. Läs mera här.

PS. Min egen bild på muggen blev så dålig så jag använder en pressbild från Höganäs.

Visst gör det ont när knoppar brister,

varför skulle annars syrénkvistarna tveka, fast jag tagit in dem i stugvärmen?

Men här står en påse jord. Det ser väl i alla fall lovande ut?

Fast så här ser det ut här utanför just i denna stund. Jag säger till mig själv att passa på att kura med en kopp te efter ett härligt snöskottningspass. Man får inte börja längta för tidigt. Men det är svårt när ljuset är här, och snart solen...

Dags att bli upprörd igen?

Har ni sett lamporna från Oddbirds?

Visst är det roligt med kreativitet och att göra nytt av gammalt. Det sysslar jag med hela tiden. Jag lever efter filosofin att när en sak inte längre går att använda till vad den är ämnad för, då får den ett nytt liv som del i en annan produkt.

Men att ta fullt brukbart porslin och borra hål i det (Eller ännu värre: krossa porslin för att göra mosaik! Aaargh!) känns rent fysiskt smärtsamt för mig, speciellt när det gäller serviser som inte tillverkas längre. Det gör mig lika ledsen som att se avlutade möbler, hus som berövats sina originalfönster eller kök skövlade på fin, hållbar inredning.

De här lamporna är förstås roliga. Och fina. Men kopparna är ju för alltid förstörda. Och kannorna. Och faten.

Sköna böcker

På Skellefteå museum har de gallrat i bokhyllorna. Den röda ser ut precis som barndomens köksgolv, fast inte högblank förstås! De passar så bra ihop de här tre böckerna så jag tänker låta dem ligga framme ett tag för mig att uppfyllas av.

Genom att hålla i dessa volymer insåg jag hur mycket jag saknar bokbindandet som jag höll på med en gång. Åh, vad det var roligt att välja material till rygg, omslag och kapitäl och sedan sy ihop och färdigställa!


Jag dammade av ett par av mina egna. Jag gav bort sådana här mini-receptböcker till mina närmaste, men har två kvar. Fast helt praktiska är de ju inte, till recept alltså.

Våffeldagen

Nu börjar våren! Och jag gör våfflor till barnen, mina och några till, när de kommer hem från skolan. Fatet på fot har en av mina systrar köpt åt mig på Dollarstore (för typ ingenting).

Visst har jag tur som har Fuga-skålar i tre storlekar? De två mindre är gamla, men den större köpte jag ny 1998, när jubilerande Orrefors tog upp den igen.

Prisbelönta Fuga gjordes av Sven Palmquist som uppfann det här sättet att göra glas på 50-talet. Fuga-glaset kommer till på så vis att flytande glasmassa rotetar i en form och får på så sätt de runda, mjuka kanterna som inte behöver något efterarbete. Mycket elegant, tycker jag.

På senare år har Lena Bergström vidareutvecklat fuga-tekniken med skålar som Pastill och Mingle.

Läs mer om Marie bebådelsedag på Nordiska muséets hemsida.

Stora kaffekoppstestet 1949

Har ni hört detta absolut förtjusande samtal från förr?

I Sveriges Radios arkiv kan man hitta en del godbitar, till exempel avsnittet som handlar om kaffekoppar ur serien Bra vara till vardags från 40-talet. Klicka på länken så får ni höra fru Samuelsson, fru Stam och några damer till diskutera förtjänster och brister hos kaffekoppar.

Strödda blommor och vitt porslin verkar vara de viktigaste egenskaperna hos den perfekta koppen, men man resonerar också kring hygien och funktion. Blå Blom är en favorit hos 40-talsdamerna.

Blå blom

Till vårt första gemensamma hem fick jag på min födelsedag två koppar av min svärmor och två av min mor. Det var Blå Blom, en 1800-talskopp som sedan några år tillbaka inte tillverkas längre, lite synd med tanke på att det är den kopp som varit i produktion längst (utan avbrott, vad jag vet) i vårt land.

Blå Blom är för mig kaffekalas i trädgården med vit linneduk och vackra småkakor, sol genom lövverk, syrendoft och fågelkvitter. Och någonstans i bakgrunden vita kökshanddukar på tork i den varma försommarbrisen.

Jag har tre varianter av Blå Blom. Den till höger är den enda som faktiskt har blommor i dekoren. De övriga har den mer vanliga druvklasen. Inspirationen till koppen kom från England där det på 1800-talet tillverkades liknande porslin med dekor av blå porslinsmassa.

アラビア デミタス

アラビア　デミタスC&S
ArabiaKaj Franck
¥6,300

Har ni tänkt på att när man googlar på svenskt porslin så får man flera träffar på japanska. T.ex. på Minne.jp hittar man fantastiska exemplar av nordiskt 50-60-talsporslin, Berså, Salix, Agda, Saara med flera.

Jag vet inte exakt vad det är som stör mig med detta, och det är så frustrerande att man inte förstår allt som står på dessa sidor. Men vad som är säkert är att jag vill ha varenda kopp som är till salu - i Japan.

Teaterfika

På Västerbottensteatern får man sitt kaffe i Teema, enkelt och stilrent. Bullen är tyvärr ofta en torr köpesbulle när det är barnlördag. Annat är det med snittarna som serveras kvällstid!

Den manliga delen av familjen åkte till slalombacken så jag och Signe gick på stan och därefter på teater. Vi såg En natt i februari av Staffan Göthe. Det var en uppsättning med Giron Sámi Teáhter så varannan replik var på samiska och de genomtänkta, enkla (och vackra) kostymerna var gjorda av Britta Marakatt-Labba, en konstnär som jag beundrar.

Sockerskålar

Det är synd att ingen använder socker i kaffet eller teet nu för tiden! Nej, det förstod ni att jag inte menade, men man får ju inte använda sina fina sockerskålar till vad de är ämnade för.

Jag brukar ha dem till tepåsar i stället, en för oöppnade och en för begagnade. Nu är det förstås inte alltid så att man vill bjuda på påste, men då får man väl ha något annat i skålarna, marmelad, praliner, små skorpor eller så.

I förgrunden står Blå Hyacint och i bakgrunden Adam och två versioner av Prunus.

Prunus III

Den här koppen har jag visat förut, men inte i närbild. Visst är modellen fin? Den heter LI och användes även till Adam, Spisa Ribb och ett par till dekorer av Stig Lindberg. Synd bara att dekoren ligger utanpå glasyren. Ni ser hur matt den har blivit på koppen. Fatet är i bättre skick.

Fredagsfika

Alla slutade tidigt i dag, till och med R. Pojkarna följde med kompisar hem, men ett barn fick vi mysfika med. Jag hann inget baka förstås, men slank in och köpte några vaniljbullar på hemvägen, och ett par lotter (Vi vann 50:-).

Jag köpte en duk också, på lunchen, för 15 kronor. Den neutraliserar vaxdukens knalliga prickighet på ett bra sätt och passar dessutom förträffligt till köksgardinerna.

Krukan heter Ann och assietterna Medicinalranka. Glaset är köpt på Åhléns och kakfatet på Lanthandeln, Nordanå. Kopparna har okänt ursprung, men införskaffades på Kupan i höstas. Så nu vet ni det.

Mormors kaffeburk

Nog blir kaffestunden mer speciell när man mäter upp sitt kaffe ur en sådan här burk som påminner om dryckens exotiska ursprung.

Burken har innehållit Skånskans kaffe från Skånska kaffeaktiebolaget i Helsingborg.

Mormor

var så här vacker 1916, med margaretafläta, som hon senare klippte bort och lade i silkespapper i en ask, den som jag med skräckblandad förtjusning försiktigt öppnade när den låg i mormors sekretär.

Mormor i sitt kök

Kuttrande skratt och mjuka mjuka kinder. Mamma hade också sådana.

Intresset uppkom tidigt

Det här måste vara min första dockservis. Jag hann få ett par till under min uppväxt. Här bjuder jag min äldsta syster på kaffe i vår sommarstuga. Mamma hade virkat byxorna.

Och här ska mamma och mormor få lite bröd till kaffet. Det är i mormors vardagsrum i Nälden - ljuvliga plats på jorden! Hos mormor var allt så vackert, gammalt och med historia. I sekretären fanns det som var mest spännande: amerikabreven, mormors avklippta fläta och andra minnessaker som tog mig till de svunna tider jag älskade att drömma om. Mormors garderob var ett annat favoritställe.

Sekretären är nu min. Den innehåller inte lika spännande saker som då, men det var en stor glädje att få den. Mina kläder hade mamma sytt, återigen grönt och gult.

Ann + Gerbera = sant

Ute ligger snön, djup. Men våren väntar runt hörnet, jag vet det, och snart, snart ska jag ta fram mina fröpåsar.

Första gången mina frön grodde tänkte jag: Det är så här det känns att få barn, eller snarare att likt en gud skapa liv av något torrt och dött. Sen fick jag trädgård. Och att se miljontals våtarvsfrön gro kändes inte riktigt lika mirakulöst. Men: att få barn - det!

Hemmets kokbok

Visst var kokböckerna vackra förr, med illustrationer på fiskar, fåglar och diverse grönsaker.


Klotband, nedsänkt text och vacker bild av Carl Larsson kan väl få vem som helst på fall.


Visst, man får inte veta hur rätterna tar sig ut, men de är prydligt numrerade och satta med typsnittet Modern No 20, eller vad det kunde heta 1925 när min mormor införskaffade boken.

I svärmors kryddskåp

hittar man hennes saltkar, femtiotalstekoppen Prick från Gefle. Den stilrena AU-modellen (av Percy, ni minns?) har fått dekor av Helmer Ringström, en annan av Gefles stora formgivare.

Måttsatser är för min svärmor främmande, och visst är det sympatiskt att en tesked salt verkligen mäts upp med - en tesked.



I bakgrunden står Salte Peter på bryggan framför skeppet Ada, saltströare ur serien Vår lilla stad av Anita Nylund, från Jie keramik. Öppna gärna länken och ta en titt på de andra delarna i serien.

Krappesvare

Så här ser utsikten ut från stugan. Man måste över de liggande drakarna för att komma ut på kalfjället. Akvarellen fick vi av konstnären Kaj Holm som en gång lånade vår stuga.

Nostalgikoppar

Nu är jag tillbaka i civilisationen, men tänker ändå visa en till stugkopp, den som har flest minnen knutna till sig. De här kopparna hade vi hemma när jag gick i skolan. De matchade vårt kök så bra.

När jag och mamma hade sommarlov, innan pappas semester hade börjat, fikade vi ute så ofta det gick. Brickan dukades och så tog vi var sin tidning under armen, Kalle Anka och Året runt. Och om vädret var väldigt vackert tog vi på oss våra hilkor och träskor och cyklade till badstranden. Fikat låg i cykelkorgen, och två bra böcker. Och en av dessa koppar.

Emaljerat 70-tal

Vi äter en lång frukost i väntan på att det ska bli lite mildare ute, välling eller varm choklad i lämplig emaljerad mugg.

Rosor

Tillbaka i stugan, efter dagens utflykt, vilar vi oss lite inför kvällens åkning i backen här utanför. Men dessförinnan ska vi ha kaffe och tårta.

Till fjälls

Nu åker jag till fjällstugan med min familj som längtar efter de vita vidderna, skidturerna och pimpelfisket lika mycket som efter kokkaffet, spelkvällarna och kamineldandet i stugan. Vi kommer att fira Tores 9-årsdag där. Det tror jag blir fint. Trots den dåliga kvalitén på mina mobilbilder så kommer jag att försöka göra ett mobilinlägg om stugans hemtrevliga kaffekoppar. Vi hörs!

Fallande löv

Jag köpte Änglamark-kaffe, mest för de fina fallande löven av Stig Lindberg. Muggarna tog slut innan jag hann vara med, men servetter köpte jag, på Konsum i Jörn, faktiskt. Kaffet är inte det godaste, men det är ju trevligt att det är miljö- och rättvisemärkt.

Stig Lindberg ritade Fallande löv under den tid som KF ägde Gustavsbergsfabriken, så det är därför det tas upp till 110-årsjubiléet.

Grön Anna

Jag testar att blogga från mobilen. Om det funkar bra så skickar jag en stugbild till helgen. Bilden visar Gröna Annas tekoppar.

Förhoppningar

Förra veckan blev min koppblogg officiell. Nyheten spreds från mun till mun och jag fick mängder med (nåja, fyra eller fem) nya läsare. Och några trevliga förslag. Jag ser verkligen fram emot de där kafferepen och skåpvisningarna. Inte för att jag inte har koppar så det räcker till mina inlägg, utan för att jag ska få titta på, hålla i och fotografera för mig nytt porslin. Och träffa mina vänner, förstås, och kanske lära känna några nya!

Bilden tog jag när sotaren skulle komma och jag plockat undan från spegelbyrån invid kakelugnen. De två figurinerna har jag ärvt och ju mer jag bejakar min romantiska sida, desto mer tycker jag om dem. Det är väl överflödigt att säga att jag som barn älskade dem.

Rysk kopp

Vad jag inte köpte:

Bavaria i två färger, en gul och en turkos. Och guld.

Vad jag köpte:

Rysk kopp med tillhörande assiett. Vitt reliefmönster. Och guld.

Ibland undrar jag vad det är jag faller för hos en kopp. Jag föredrar oftast enkla mönster framför alltför detaljrika. Men ibland kommer den där flickan som lekte prinsessa fram ur sin slummer och kan inte motstå guld och krusiduller. Så jag köpte två av de vita. Och om någon likasinnad kommer på besök så säg till - så tar vi var sin guldkant.

Grön Anna

Efter skidturen smakade kaffet och bullarna extra gott. Här sitter jag och väntar på att kaffekokaren ska snarka färdigt så att svärfar ska kunna hälla upp en kopp rykande hett.

Den här upplagan av Grön Anna kom på 1960-talet när Rörstrand återupptog mönstret, men det har anor från slutet av 1800-talet då det faktiskt från början var blått.