De här kopparna var en gång mina, men nu får jag nöja mig med att använda dem när jag hälsar på. Senast var det pannacotta som serverades i dem.

Jag vet inte varför, men jag tänker mig alltid dessa koppar i en kontorsmiljö från 60-talet. Kanske är det den skrivmaskinsgrå färgen eller de klisterlappsliknande prickarna som gör det. Snygga tycker jag i alla fall att de är.

Ja, ibland är jag faktiskt så storsint att jag ger bort mina vackra saker! Och det känns helt rätt. Jag har ju ändå tillgång till dem eftersom mottagarna är personer som jag känner och hälsar på. Och den bästa presenten är ju som bekant - en loppiskopp!