Swedish Grace

När det är kalas i Flurkmark kan man ha så tur att man får dricka sitt te ur koboltblå (färgen heter Hav) Swedish Grace. Det hade jag förra söndagen! Och ser ni vilka läckerheter som bjöds till? Och ändå har jag inte fått med alla vackra cup cakes. Till den duken skulle de andra, mildare färgerna av Swedish Grace passa mycket bra. Man kan ju kombinera!

Louise Adelborg gjorde den s.k. nationalservisen till Stockholmsutställningen 1930. Dekoren är stiliserade veteax och påminner om Hertha Bengtssons Blå eld som kom mycket senare. I år har Rörstrand (Pia Törnell) kommit med en ny mugg för den som gillar stora, höga muggar.

Swedish grace kallades ju svensk design på 20-talet, ni vet allt det där som är smäckert och gracilt, lyxigt och välgjort såsom glas av Simon Gate och möbler av Carl Malmsten, med inspiration från antiken. Och sen kom funktionalismen.

Sändningsuppehåll

Nu blir det ett litet uppehåll i koppbloggandet. Jag tar mig en funderare ifall innehållet håller för en bredare publik eller om jag ska fortsätta att skriva för mig själv och mina nuvarande sex läsare eller hur jag ska göra. Jag är ju inte direkt ensam om att blogga om porslin.

Savoie

Kafékopp från Arabia, Savoie av Camilla Moberg, 1990-tal.

Ibland när man går på kafé finns det bara muggar till kaffet. Så trist! Man får känslan av att ta en snabb kopp i fikarummet på jobbet. Nej, att ha ett fat att ställa ner koppen på och en överskådlig mängd kaffe i den (tänk på värdet av att ta påtår) är viktiga delar av den rofyllda fikastunden.

Visserligen tycker jag att den här typen av koppar är gjorda i lite för tjockt gods (kaffet har en tendens att rinna bakåt över kanten), men jag förstår att restaurangporslin har lite andra krav på sig än det man hanterar hemma. Hellre en tjock kopp än en aldrig så tunn mugg!

Sockerkaka

Tore har bakat sockerkaka i de små bakformarna. Det har varit lite opraktiskt att baka bara en, men sedan vi köpte en till liten form kan man göra en halv sats sockerkakssmet som räcker precis till två kakor.

Ps. Jag sitter fortfarande och mumsar sockerkaka. Det är ju väldigt gott till kaffe, men sockerkaka och mjölk är annars en oslagbar kombination.

Melitta

Signe har bryggt kaffe i Melittakannan. Det blev verkligen gott. Man får förvärma allt för att få hett kaffe. Har man en vanlig spis kan man ställa kannan på plattan, men med induktion går det inte.

(Men oj, så prickig nya vaxduken är. Jag får lägga en enfärgad ovanpå, tror jag.)

Här är kannan och två av mina Melittatrattar. Den tredje är vit. Den har jag i stugan. Jag tycker att de små äggkopparna passar till, fast de antagligen inte alls har någon anknytning vare sig till Melitta eller kaffebryggning.

Hyacint

Så här fin är min Hyacint på fatets undersida. Som ni ser är den tillverkad efter sammanslagningen (mitten av 30-talet) med Upsala Ekeby, närmare bestämt 1956-69 enligt mitt porslinsregister.

Ranka

Vardagsfika vid datorn. Omaka, men ändå som hand i handske. 40-talskaffefatet Ranka av Stig Lindberg är så fint med den handmålade allmogeslingan i grönt, brunt, rött och blått. Jag gillar speciellt blomknopparna, som jag gissar att de små prickarna ska föreställa.

Blå hyacint

Det är klart att jag har en Hyacint, Joanna. Och den blänker precis lika vackert som den på Tradera-bilden. Den är mitt paradnummer som jag hade tänkt avsluta min Percy-odyssé med, men här är den nu! Jag hann inte ta någon ny bild, men så här såg den ut i somras. Jag ska absolut spana efter en Hyacint till kära systerdotter (alla borde ha en) och så kanske hon spanar efter en Variant åt mig!

Hyacint finns även i svart, och borde då passa förträffligt till Lillemor! AC-modellen är bra fin!

Grand

Jag gav bort min Grandkopp (bland andra) i julklapp förra året. Tänkte att jag skulle begränsa mig lite och inte ha alltför många stilar och färger i min samling. I somras fann jag dock denna utan fat på en loppis i Haparanda och så är jag tillbaka igen - till att tillåta mig allt som jag tycker är vackert!

Den här modellen heter AB och formgavs, inte oväntat, av Arthur Percy. Dekoren heter Grand (1943-57). Modellen finns också i mustigt gult med breda guldkanter, då under namnet Rex, och Menuett heter en mer anspråkslös - men oh så söt- dekor med utspridda små blå löv.

Java Jive

Efter ett par musikaliska inlägg på temat kaffe kommer här ett tips på en låt om kärleken till både kaffe och te med gruppen Ink Spots. Jag tror att jag lärde mig Java Jive på 70-talet när den sjöngs av Manhattan Transfer, men medge att Ink Spots har en skönare version av låten.

Kaffe utan grädde

När vi ändå är i lyssnartagen så tycker jag att ni ska klicka fram Kaffe utan grädde (1938) med Gösta Jonsson. Det här slagdängan var egentligen en reklamlåt för Arlas grädde, och blev väldigt populär. Och den fastnar ju. Jag brukar personligen byta ut grädde mot kakor.

Kaffetåren

Kaffekaffetåren den är bra, kaffekaffetåren varje da', kaffekaffetåren rätt och slätt, kanske med en gräddeskvätt. Tjo! Så sjöng Harry Brandelius 1966, och jag kan inte annat än hålla med. En kopp om dagen räcker för mig, men den är efterlängtad! Det bästa kaffebrödet är limpsmörgåsar och allt med choklad i, tycker jag, medan franskbröd och ljusa kakor, speciellt sådana med citron, passar bättre till te. Har jag inte rätt så säg?

Duktig

Signe ordnade bjudning med den rara dockservisen Duktig som hon hittade i moster Åsas leklåda. Kopparna är i stengods och kommer från IKEA. Jag har en fäbless för serier med olikfärgade delar, så jag föll för den här på en gång. I förgrunden syns kopparna och man kan skymta några kaffemuggarna i bildens bakkant. Vi fick kanderade mimosablommor som tilltugg.


Här ser man bättre hur liten koppen är.

Hackefors

Mormors kaffeservis, elegant så det förslår, med återhållen färgskala och snirkliga guldkanter, från Hackefors. Jag tycker att blomman verkar vara någon sorts iris. (Vad säger blomsterkännarna?) Koppen är drickvänlig med sitt tunna gods och svängda överkant. Och så känns det så extra fint att dricka ur en kopp med fot. Och se på örat!

Om Hackefors vet jag i stort sett ingenting, men jag har tagit reda på att fabriken startade 1929. En period (1934-57) gjorde man eget porslin, men gick efter ett tjugotal år tillbaka till att köpa in färdigt porslin från Tyskland och dekorera det och förse det med guldkanter. Så småningom blev fabriken uppköpt och torde numera vara i finsk ägo.


Om en Hackeforsservis har en sådan här märkning är det bara dekoren som är svensk. Porslinstillverkarens stämpel är gömd under den påklistrade dekalen som tydligen också kan vara grå. Det egna porslinet har, förutom företagsnamnet, två korslagda blixtar på undersidan.

Arthur Percy II

Vill man läsa mer om The Great Percy kan man ladda ner den här artikeln från Sköna hem.

Arthur Percy

Vad skulle Gefle porslinsfabrik ha varit utan Arthur Percy? Percy var redan en etablerad konstnär när han i början av 1920-talet blev den som tog Gefle till nya höjder. Och visst kan man ana att han varit elev till Matisse, speciellt när man betraktar hans dekorer med människor och djur. Han var inte fast anställd hos Gefle utan var fri att arbeta för andra, men då i glas och textil.

Förutom tidigare nämnda Lillemor är de här serierna, Svart glasyr och Vinranka två av Percys storsäljare.

Percy var en kontrasternas man som formgav så stiliga serviser som Grand och så folkliga som Blått band.

Poem II

Här är fler delar av Poem. Min servis har blivit lite styvmoderligt behandlad ett antal år, och jag har tänkt att om jag skulle göra valet som vuxen så skulle jag välja ett porslin med något mer neutral och mindre fjaskig dekor. Men tiden går och en bra design håller fast trenderna växlar. Jag tycker att det är vackert med det benvita blanka, det släta bulliga och de graciösa fuchsiorna som är olika beroende på vem som har målat dem.

Hagtorn II

Det här porslinet väcker den romantiska person jag i grund och botten är. Se bara på detaljerna: de graciösa, men ändå lite motsträviga hagtornskvistarna, de mjuka formerna, guldkanten - och så färgerna, det milt rosa och gröna på den rödbruna slingan.


Den rokokoinspirerade servisen är tillverkad i opakporslin, som var lite bättre än det vanliga flintgodset. Den har litografiskt kromotryckt dekor, vilket var ett nytt, inte så kostsamt, sätt att trycka i flerfärg.

Anledningen till de olika trycken på de flata tallrikarna kanske beror på att serviserna på den här tiden tillverkades med dubbla uppsättningar varmrättstallrikar, en för fiskrätten och en för kötträtten. Över huvud taget så innehöll serviserna fler delar än vad de gör i dag.

Hagtorn

Julens helger är verkligen trevliga om man gillar porslin. Och glas och dukar och pynt också för den delen. Nu får man tillfälle ett använda allt, eller i alla fall ganska mycket. På nyårsafton dukade jag med servisen som mormor och morfar hade när mamma var liten. Och börjar man med att lägga på en vit linneduk måste man nästan fortsätta i samma stil, med linneservetter och silverbestick. Glasen, däremot, är billiga IKEA-glas. Det är perfekt när tre femtedelar av sällskapet är barn.

Hagtorn heter dekoren på detta porslin från Gustavsberg, i produktion 1899-1941. Min uppsättning är tillverkad 1922. Samma modell (AC) finns med andra dekorer, men ingen är så vacker som den här. Hälften av tallrikarna har en lite annorlunda formation av kvistarna, assietterna en tredje och de små brödassietterna ännu en.

Tyvärr har jag inga koppar, så kaffet får man dricka ur Teema, som ju är ganska neutral i färg och form.

Poem

Dagens fikagäster tömde inte alla fat. Ett par biskvier blev över till mig och R att avnjuta efter middagen. Nyårsaftonens vita linneduk är i tvätten och salsbordet har fått en lila dito, och vad passar då bättre än att duka med Poem, servisen jag började samla på som barn, i början av 1980-talet.

Tyvärr slutade man tillverka Poem innan jag hann samla klart, så det blev en ganska kostsam investering att köpa de sista delarna. Då hade även porslinsaffären i Arvidsjaur upphört så det blev på Duka i Umeå som jag inhandlade den sista tredjedelen av servisen.



Flintgods. Rörstrand. Ulrika Hydman Vallien. 1980-tal. Handmålad dekor.